Du hittar oss också på Facebook

Artrikedom

Written by Lena Ryberg-Ericsson 14 November 2011

Artrikedom som kostar - Vem betalar?

Västmanland är ett av landets mest rovdjurstäta län med över hundra tamdjur förlorade till rovdjur under 2010. Det finns ett stort behov av skydd. Under 2010 fördes ersättningarna för stängsel in i landsbygdsprogrammet. En fördel har varit att ansökningarna hanteras snabbare. Däremot har beloppen minskat drastiskt År 2009 motsvarade ungefär ersättningen den faktiska materialkostnaden, idag bara cirka 20-25 procent. Att inhägna en medelstor fårgård kostar mellan en kvarts och en halv miljon.

Betesmarkerna i Sverige hör till de arttätaste områdena, per kvadratmeter, i världen.         I vissa betesmarker och ängar kan man hitta över 40 olika arter av växter på en enda kvadratmeter. Det höga antalet växtarter finns här eftersom marken är näringsfattig och hålls öppen genom ständig störning av betesdjur. Ytterligare en lång rad organismer är beroende av att de hålls öppna, i grupperna insekter, fåglar, svampar och lavar finns många arter som lever i betesmarken. Här finner man ett stort antal rödlistade arter, det är arter som kan riskera att dö ut om inte åtgärder vidtas.

Den viktigaste åtgärden för dessa arter är att markerna hålls öppna och brukas.

Betesmarker och andra välskötta gräsmarker som sällan plöjs binder kol under lång tid och kan därför utgöra så kallade kolsänkor. De kan därmed minska utsläppen av växthusgaser.

Vi har en av världens mest miljöriktiga matproduktion. Tillsammans i Sverige förfogar vi över otroliga resurser som vi med gemensamt och demokratiskt antagna lagar och bestämmelser sköter med miljö och hälsa som målsättning. För både människa och djur.

Hälften av maten vi äter importeras. Den odlas, föds upp under omständigheter vi inte kan påverka.

Kommuner och landsting generellt handlar inte den svenska maten för att den är för dyr att producera enligt de regler vi gemensamt beslutat ska gälla för svensk mat.

Flertalet privatkonsumenter gör detsamma.

Vår egen matproduktion är hotad sedan länge. Den minskar varje år till förmån för mat vi inte vet något om eller har någon påverkan över.

Med kostnaden och smärtan över de till rovdjuren årligen förlorade betesdjuren riskerar vi nu att mista den för miljön mest betydelsefulla produktionsformen; Skogs- och naturbetesproduktionen.

Att skydda dessa djur i rovdjurstäta regioner är idag inte en ekonomisk realitet.              

Ta ställning till det här. Det är även dina barns mat och samhälle det gäller!

Ska vi ha:

Mat vi själva bestämt hur den ska produceras. Etiskt och miljömässigt

Miljösmarta matalternativ i affären

En rik natur och kultur

Fjärilar, fåglar, baggar, lavar och örter mm som är beroende av betesmarken

Kolsänkor som bidrar till minskade mängder av växthusgaser

Vem betalar för det för produktionsvillkoren vi gemensamt beslutat om? För den extra kostnad det innebär att ha den smittfria, friska djurhållning vi har idag?

För den extra kostnad det innebär att inte kunna använda bekämpningsmedel som våra konkurrenter i Europa kan använda?

För förberedande arbete för att kunna sätta upp det mycket speciella staketet?

För material samt arbetskostnad för uppsättning av rovdjursstängsel som är avsevärt dyrare än vanligt stängsel?

Vem betalar för det fördyrande underhållet för det här stängslet?

Ska inte alla djurhållare med nöt, får och gris med utegångsdrift ha rätt till skydd för rovdjuren?

Bör inte hela hagen, alltså även den del som är genuint naturbete, kunna ha rovdjursskydd?

Hur stöttar vi egenföretagaren som kommer ut på morgonen till en helt vanlig arbetsdag som kan innebära att ta rätt på blödande, vettskrämda, lidande och döda djur i och utanför hägnet?

Och till sist om inte de ekonomiska medlen ges finns risk för ökad arbetslöshet bland bönder, småskaliga slakterier mfl.

Vem betalar då för förlorade arbetstillfällen i producentleden? Eller dem i slakt-, förädling och logistikbranschen som blir utan råvaror?

Även handeln påverkas till sist när gård efter gård lägger ner i desperation över att inte kunna försörja sig.

I en demokrati är alla med och betalar. Hur vi än väljer att hantera frågan kommer vi att få betala. Var och en. Antingen genom det första förslaget eller genom de tre sista.

Plånboken

Arter som försvinner ur flora och fauna

Miljöförsämring

Sämre hälsa

Skriv kommentar